Om jag fick välja mellan att bli av men den konstanta smärtan jag har nu eller hormonerna from hell så hade jag lätt velat slippa hormonerna.
Smärtan är förjävlig men man kan ändå bita ihop hyfsat och visa sig bland folk. Men dess hormonerna som bli till hjärnspöken och håller en vaken och gråtandes dygnet runt. Känner verkligen inte igen mig själv och de e en riktigt otrevlig känsla att känna att man inte har kontrollen. Bara några veckor kvar, det vet jag men känns som väldigt lång tid ändå.
Jaja, jag får helt enkelt vara en klen gnällspik. Jag skyller allt på Magnus:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar